Jag vill sjunka under jorden, samtidigt är jag jätteglad…
Igår åkte vi iväg till release-party för Agneta Sjödins nya bok. Dan Reed skulle spela så han frågade om jag kunde ta lite bilder. Självklart sa jag.
Kommer dit och Agneta ser strålande vacker ut och säger glatt, ”Ja! en pressfotograf!” och sedan tackar hon för kvällen innan. ha ha ha! Jättekul tänkte jag, jag får plåta hela kvällen! 
Jag gillar det ju verkligen så det var kul.
Sedan springer jag runt och testar kameran i de olika ljusförhållanden och är lite tagen av hur vackert allt är. Levande ljus, vacker mat, Agneta som strålar, hennes vackra bok, osv… Känner mej helt inne i atmosfären och ser allt genom en kamera-lins.
Tar några bilder på ”Agneta” som tagit på sej en jättefin hatt/mössa och sitter ner en liten stund som för att hämta andan, sedan går jag fram och längtar efter att få prata om hennes möte med en av världens bästa författare Paulo Coelho. (jag tror jag har läst alla hans böcker och skulle kunna prata om dom i en evighet) Jag berättar att jag hört om att dom träffats… ”Njae…” svarar hon… Jag börjar bli förvirrad och känner att jag antagligen gjort en rejäl tabbe… Jag stapplar vidare i ett försök att finna mej själv och få kontroll över situationen. (misslyckas brutalt) Hon avslöjar att hon inte är Agneta Sjödin…. Brännande kinder… Oj…. (det blir värre) Hon är MALIN BERGHAGEN!!!!!
Jag trodde nästan att jag skulle svimma… Klamrar mej fast vid min kamera som om det vore det enda som kunde hjälpa mej… Jag tror och hoppas att jag fick ur mej en ORDENTLIG ursäkt innan jag ansträngde mej för att LUNGT gå vidare (jag försökte verkligen att inte KASTA mej därifrån) för att skämmas eller kanske gråta en skvätt i hemlighet i en skrubb någonstans…
För er som inte förstår varför detta var så dramatiskt så måste jag ju berätta att jag bott utomlands i över 16-17 år och har OTROLIGT dålig koll på Svenska artister och kändisar. Dock finns det några få som jag VERKLIGEN har beundrat i MÅNGA år nu. Malin Berghagen är en av dem… Jag har tänkt många gånger att det vore så kul att få träffa henne en dag… (men inte sååååååå)
Jotack, jag har träffat henne nu… Men allt jag lyckades med är ju att förolämpa både henne och Agneta. Två otroligt speciella kvinnor. Och så fort hon sa att hon inte var Agneta så SÅG jag ju vem det var….
Sen idag på hennes blogg ser jag att hon nämner den här incidenten… (jag höll tummarna för att hon skulle ha glömt lilla mej) Men å andra sidan har hon använt ett foto som jag har tagit på Lizette &. (lite stolt här även om hon nog inte vet att jag tagit fotot.)
Dan och brorsan var dock mysiga och snälla och tröstade mej så gott det gick…
Ja, så nu håller jag på att samla mod till att maila henne och verkligen be om ursäkt… Eller något… (Jag var ju påverkad av den sköna känslan i rummet, dom levande ljusen, inställningarna på kameran och planerna på vad jag skulle fotografera…..)
Ja, och så spelade ju Dan igen. Så otroligt bra han är. Jag beundrar honom sanslöst.
Nu måste jag titta igenom korten jag tog och sedan ska jag läsa Agnetas bok: ”ETT LJUS I MÖRKRET”.
Hoppas ni alla har det bra.
Det var väll lite för bra för att vara sant….
